idiotskumochdryg

Är jag inte död än?



Fan också.

Ett behov, en önskan eller en känsla? En upplevelse som gett mersmak, en påminnelse om något jag havt och förlorat. Plötsligt saknar man det, fast man lovat sig att undvika det. Det blir ett behov, ett beroende och ens största svaghet som kontrollerar och bestämmer. Jag tycker mina önskningar är små. På ytan är det blygsamma men om man skrapar lite så lyser egoismen och ägandemanin in. Allt jag önskar är en kropp att hålla i famnen, något varmt med en doft och en atmosfär. En atmosfär av presonlighet, erfarenheter, glädje ord och värme. Ju mer man tänker på det destå mer tydligt blir det att ens önskan inte är så blygsam. I slutänden är det visst mycket som måste stämma. Ensamrätt. Trygghet, tillit. Utan alltihop så är den första biten inte värd så mycket. Varför somna bredvid någon om man inte får vakna lika nära? Varför vara nära när man är svag och sover om man inte ka

Så tunn är tråden jag kryper på. Så skör att jag inte längre kan se den. Känner den inte. Brukade känna någonting iallafall. Annat än hopplöshet. Världen krymper. Man kommer ingen vart längre, med svett och ambitioner. Överallt står hinder i vägen, överallt har någon bestämt att inget ska göras. Att inget får göras. Kollektiv bestraffning, överallt. Jag längtar bort. Någonstans där inte alla förväntar sig att någon annan tar reda på andras röror. Där människor tar ansvar, och visar tilltro till andra att de också tar ansvar. Ingen får slöa, ingen vill slöa, alla vill vara alla till nytta, alla blir älskade och älskar. Nu fylls världen av hat, av oförstånd och förhastade beslut. Skada innan du blir skadad. Alla väntar sig det värsta av andra, och är inte sena med att utsätta andra. Jag saknar heder. Begreppet heder. Ingen värderar ett rent samvete. Samvete regleras av böter och straffskalor. Heder existerar inte, känslan är raderad. Liv bevaras på bekostnad av allt, för någon ihopfantiserad etik, ytterligare en i raden av kontrollmetoder. Ingen är längre rädd för att dö. Det öppnar för ett vanhedrande leverne. Fyller man inte sin plats i världen, gör man inte rätt för sig, varför ska någon annan straffas? INgen tar ansvar när alla blivit övertalade till att ge bort ansvar åt högre instanser, som i sin tur livnär sig på sin maktposition. Tror du inte att dessa skulle göra allt för att få behålla sin position? Tror du inte de skulle utnyttja varenda möjlighet hos sin makt för att få behålla den? Alla blir lurade, hela tiden, alla lurar varandra för att de tror sig de blir lurade, så det rättfärdigare ett ihållande av systemet. System. Vilket skit. Ett medel för kontroll. Får folk misstänksamma, ängliga, otrygga. Lurar folk att lita på något de inte har kontroll över för att de inte tror sig ha kontroll själva. Kan man leva ett liv utan att bli kontrollerad? Skulle man överleva om ingen talade om för en vad man skulle göra? Vad man skulle tänka och tro? Räckte det inte med att man kan överleva på bär, frukt, djur och kärlek? Måste man sträva hela tiden? Sträva efter mer jord, större skördar, mer makt, fler erövringar? Människans defekt. Den förbannade instinkten att sträva. VI söker balans. Mer, mer, mer av allt får vi lära oss. Lär oss mer, utforska mer, döda mer, upptäck mer. Vad har vi för mål?? Är vi så jävla bortskämda med livet att livet i självt inte är värt att leva för? Vilken idiot uppfann begreppet "mer"? Jag saknar frihet. Kunna röra mig i världen, leva av det som erbjuds, inte binda upp mig vid era jävla system.



Jag var aldrig med och byggde upp dom. Och nu är dom så komplexa att det krävs orimligt med folk bara för att hålla reda på dem. Alla system. Alla instanser. Åt helvete med dem. Ingen litar på känslor längre, allt måste finnas dokumenterat och sen hålls det iallafall kurser om hur dokumenten ska tolkas! Helt jävla befängt! Jag vet inte vad jag saknar. För jag har aldrig upplevt det. Frihet. Vad är det? En båt? Leva av sjön, fisk och vatten? Jag vet inte hur man gör, vet du? Vår överlevnad kommer en gång i månaden till vårt bankkonto. För att vi gör som vi blir åtsagda. Och det gäller alla! De som talar om för oss vad vi ska göra är också åtsagda att göra det. I generationer har vår ras utarmats till verktyg i ett system som ingen förstår eller har mod eller kraft att bekämpa. Lev i din gråa dimma tills du dör, gör det bara. Skaffa gärna ett par ungar du kan fängsla i samma fördömda system som du inte på långa vägar kan bena ut. En instans leder till två som leder till fyra som leder till sexton. Och på individnivå finns så jävla många instanser till kontrollen av systemet att ingen hittar dit. Kärlek. Det finns, det känner alla till. Tillhörighet. Det finns inget rätt eller fel, välj nåt och håll dig till det Skadar det andra är det fel. Det finns mycket fel. Att tro på kärlek låter hippie. Om alla insåg att de man möter är viktare än en själv, hur kan det någonsin bli fel?



Jag vill bort härifrån, jag är lika utnyttjad av systemet som jag utnyttjar det. Det är åt helvete. Jag vill vara fri, vill ingen annan det? Vill verkligen folk ha blickar över axeln? Är det för att du tycker det är värt det, att bli bevakad för att du känner dig trygg i att andra bevakas? Andra som du vet har jävelskap för sig? Här är en enkel lösning: Utrota alla som har jävelskap för sig. Mörda varenda jävel som utnyttjar någon annan för egen vinnings skull. Utrota begreppen, radera varje jävla självisk tanke på vår jävla planet. Världen är så liten att det inte finns plats för egoism. Fan så vrickat. Egoism ska fan vara att ge sitt allt för världen för att världen ska ge allt för dig. Utnyttjar du någons förtroende så ska du dö. Var rädd för döden, det är naturligt. INte på det viset försäkringsbolag marknadsför, olyckor eller för dina efterlevandes skull. Var rädd för döden för att det är vad som väntar dig om du inte värderar dig själv mindre än andra. Ditt värde bestäms av hur du uppfattas. Talas det gott om dig så har du gett av dig själv, talas det ont så har du tagit. Att ta är dåligt. Att gengälda är guld. Om ingen talar om dig så finns du inte. Det tycker jag är en bra sak. Ingen lider men ingen gagnas. Ingen förväntar sig något av dig. Den stigen kan jag vandra. Sköta mig själv och låta världen sköta sig själv. Frihet. Men det går inte, för alla instanser i systemet kontrollerar mig, drar i mig, kräver, frågar, tvingar, styr.



Vägverket, skattemyndigheten, arbetsförmedlingen, polisen, studienämnden, bygg och miljöförvaltningen, landsting kommun rikstad, grannar och främlingar med olika åsikter, med egen vilja som kräver och tvingar och suger all kraft och energi till att leva. Och till vilken nytta? För att jag känner mig trygg? För att jag tror att mina grannar ska mörda mig när jag sover? För att någon ska krocka med mig i bilen? För att jag ska få pengar när jag är sjuk eller utan jobb? (utan direkt kontroll med andra ord!) Är det för att jag tror mig bli mindre lurad? För att jag ska kunna leva?? Jag lever inte. Jag har aldrig levt. Har ingen aning om hur det känns eller hur det går till. Jag har fått lära mig att bli en del av kontrollsystemet, att utnyttjas och utarmas tills jag dör, men aldrig har jag fått lära mig hur man lever Det har jag försökt lista ut själv, och jag tror instinkten säger mig att man lever när man kan sitta lugnt och trygg bland vänner och främlingar och veta att alla skulle göra vad de kan för min skull, för att de vet att jag skulle göra allt i min makt för deras skull. Och det skulle jag. Allt. Kunde jag ge mitt liv för någon annan så skulle jag vara så jävla glad om jag kunde få det. Men så funkar det inte. Jag ger pengar. Skatt. Andras regler. Åt helvete med allting jag dör hellre om bara inte någon behövde sakna mig.

Ett blankt papper. Ett tomt ark med all världens möjligheter blottlagda. Och jag missbrukar det med mitt obetydliga fylleklotter. Caol Ila för kvällen. Tänk vad jag egentligen kunde fylla det här pappret med. Kloka ord. Vackra målningar. Dokumenterade upplevelser för någon annan att uppleva. Istället blockerar jag pappret med drömmar. Jag kan inte skapa. jag önskar jag kunde måla upp en bättre värld med dessa pennskrapningar. En vacker värld man kunde drömma om, fantisera djupare om och kanske, kanske eftersträva. Men jag är för fylld av hat. Hatar människor och produkter och framför allt mig själv. Vill tillägga att mina sår på höger lill- och långfinger orsakar en fantastisk smärta vid penndrag för penndrag. Och allt för att behålla en liten jävla skitdetalj från min jävla 240. Jag inser precis nu varför jag försöker skriva så litet som möjligt fast det gör något otroligt ont i handleden. Mina korkade kluddningar är fan inte värda att uppta all plats på detta otroligt lovande och fantastiska pappersark. Någon mer fantastisk än jag hade lätt och naturligt använt denna area av papper till att författa något fantastiskt, fantasifullt och inspirerande istället för detta jävla fyllekludd. Och pissnödig är jag! *paus* måste leta värmeljus också. Tycker det är mysigt med stearinljus. Fortfarande rädd att bränna ner kåken.